Dagens höjdpunkt?
Satt och kollade runt lite på Facebook, och hittade detta foto:
Detta är taget under min ack så korta period i lumpen, jag sitter på huk näst längst till vänster mellan Luiga och Lejonqvist. (Kanske borde tillägga att dom kallade mig för "Morsan" eftersom jag var så mycket äldre.)
Kommentarerna till bilden är:
Rostvik: haha morsan!
Söderlund: retardo
Winton: Vad är detta? vem lånade ut M/90-uniformer till samhall?
Södelund: Lasse på förrådet heheh!!
Lejonqvist: winton nu tycker jag du ska va tyst!! hAHA
Rostvik: saknar du henne emelie? vore det inte kul om hon hade vart er grpC? xD
Söderlund: Vilken syn LOL. Vilken Grupp C som ligger och gråter . EMO
Norén: äääsch käften på er hon är ju min älskling! ni är bara avundsjuka för att ni får endast kolla, men inte röra henne;p hehe
Luiga: ser du hur nära hon är mig?! kmr inte kunna somna ikväll nu jag faktiskt sätt det där. ='(
Lejonqvist: Man ser ju vilken connection de e mellan luiga o morsan.. så jag tror du får ge upp på den punkten Norén!
Norén: äsch bilden är photoshopad;D
Winton: Luiga jag ser ju på bilden att du har stånd, försök inte lura oss.
Söderlund: Sluta reta Norén nu han vill ju skryta om sin tänkta fru som han kan ha i Lappfjäll..
Kul att få läsa allt detta, nu ångrar jag verkligen inte en sekund att jag hoppade av. Hur hade det blivit om jag hade stannat kvar egentligen? Evigt utmobbad? Förmodligen.
Nu ska jag försöka bota min hemska förkylning med lite starkvinsglögg och försöka komma på något dräpande att kommentera bilden med. Sådetså.
Klart slut, varulvstjut.
Detta är taget under min ack så korta period i lumpen, jag sitter på huk näst längst till vänster mellan Luiga och Lejonqvist. (Kanske borde tillägga att dom kallade mig för "Morsan" eftersom jag var så mycket äldre.)
Kommentarerna till bilden är:
Rostvik: haha morsan!
Söderlund: retardo
Winton: Vad är detta? vem lånade ut M/90-uniformer till samhall?
Södelund: Lasse på förrådet heheh!!
Lejonqvist: winton nu tycker jag du ska va tyst!! hAHA
Rostvik: saknar du henne emelie? vore det inte kul om hon hade vart er grpC? xD
Söderlund: Vilken syn LOL. Vilken Grupp C som ligger och gråter . EMO
Norén: äääsch käften på er hon är ju min älskling! ni är bara avundsjuka för att ni får endast kolla, men inte röra henne;p hehe
Luiga: ser du hur nära hon är mig?! kmr inte kunna somna ikväll nu jag faktiskt sätt det där. ='(
Lejonqvist: Man ser ju vilken connection de e mellan luiga o morsan.. så jag tror du får ge upp på den punkten Norén!
Norén: äsch bilden är photoshopad;D
Winton: Luiga jag ser ju på bilden att du har stånd, försök inte lura oss.
Söderlund: Sluta reta Norén nu han vill ju skryta om sin tänkta fru som han kan ha i Lappfjäll..
Kul att få läsa allt detta, nu ångrar jag verkligen inte en sekund att jag hoppade av. Hur hade det blivit om jag hade stannat kvar egentligen? Evigt utmobbad? Förmodligen.
Nu ska jag försöka bota min hemska förkylning med lite starkvinsglögg och försöka komma på något dräpande att kommentera bilden med. Sådetså.
Klart slut, varulvstjut.
Drömmaren...
Som vanligt glömmer jag alltid bort vad jag drömt under natten, men imorse när jag vaknade så kom jag faktiskt ihåg fragment av allt det som hände i mitt undermedvetna när jag njöt av min skönhetssömn.
Det mest ointressanta var väl att jag råkade hamna på hårdrockskonsert i typ Uppsala, och jag var både dörrvakt och hånglade med Gerard Butler på samma gång. Sen trillade även Ullis in i bilden, hon skulle tydligen spela på klubben där vi var. Och som vanligt i mitt liv så fanns det en militär anknytning; i detta fallet var det min gamla kollega Fia som också befann sig på klubben med en luftvärnströja på sig.
Nog om det. Det som jag fann riktigt intressant var att jag drömde att jag föll. En del av mig vill minnas att jag hade ett sånt sele som bergsklättrare har, och att repet hade gått av eller liknande, men en annan del av mig minns bara att jag faller. Vet inte vilken jag ska tro på. Värt att notera var även att i drömmen så landade jag aldrig, tog aldrig mark.
Kikade lite på en drömtydarsida och fann detta:
Det mest ointressanta var väl att jag råkade hamna på hårdrockskonsert i typ Uppsala, och jag var både dörrvakt och hånglade med Gerard Butler på samma gång. Sen trillade även Ullis in i bilden, hon skulle tydligen spela på klubben där vi var. Och som vanligt i mitt liv så fanns det en militär anknytning; i detta fallet var det min gamla kollega Fia som också befann sig på klubben med en luftvärnströja på sig.
Nog om det. Det som jag fann riktigt intressant var att jag drömde att jag föll. En del av mig vill minnas att jag hade ett sånt sele som bergsklättrare har, och att repet hade gått av eller liknande, men en annan del av mig minns bara att jag faller. Vet inte vilken jag ska tro på. Värt att notera var även att i drömmen så landade jag aldrig, tog aldrig mark.
Kikade lite på en drömtydarsida och fann detta:
FALL: Du drömmer att du faller. Enligt Freud är detta en vanlig dröm med ångestkaraktär och kan tydas som att drömmaren är rädd att begå ett moraliskt felsteg, förlora sitt arbete eller sitt goda anseende. Se även AVGRUND. Resa sig efter fallet: oväntat nöje.
Under avgrund står det följande:
AVGRUND: Detta är ett vanligt drömmotiv. Du tycker dig ha gått en lång, slingrig väg och står plötsligt framför en gapande avgrund. Du grips av oemotståndlig lust att kasta dig ner men känner samtidigt svindel. Det kan tydas så att du bör rannsaka ditt inre, nå "botten" av dig själv för att försöka komma till klarhet men hur du vill utforma ditt liv. Drömmer du att du faller ner i avgrunden kan du erfara en sådan skräck att du vaknar, men samtidigt kan du känna en svindlande lyckokänsla som skänker dig nästan fysisk tillfredsställelse.
Så, vad lär vi oss av detta då? Att jag är rädd för att begå moraliska felsteg, förlora mitt arbete eller goda anseende är ju något som jag redan visste om, märkligt bara att det fortsätter att tränga sig på i drömmarna. Som om det inte vore nog tydligt när jag är vaken.
Men det som stod under avgrund var högst intressant. Jag bör rannsaka mitt inre, nå botten av mig sjölv för att försöka komma till klarhet med hur jag vill utforma mitt liv. Det faktum att jag aldrig nådde botten i mitt fall måste då innebära att jag inte har kommit till en enda klarhet, att jag inte vet hur jag vill utforma mitt liv, att jag inte vet hur jag vill leva.
Jag har i alla fall tagit ett steg i rätt riktning. På torsdag ska jag träffa min psykdoktor och försöka övertala honom om att jag måste få en samtalskontakt för att få någon ordning och reda i mitt huvud, och därmed också i mitt liv.
Huj, det här inlägget känns lite för djupt för att skriva så här tidigt på morgonen, men man måste ju ta tillfället i akt när man kommer ihåg drömmarna.
Inte sant?
Klart slut, varulvstjut.
Tillbakablickar och ångest...
Jag var hemma hos mamma idag, för att fira kära lillebror som fyller år imorgon. Hade trott att det skulle vara mera folk där, mormor bara kom och gick, sen var det jag och mamma, Tobbe och Robin. Jag som inte har träffat resten av släkten på evigheter, hade varit kul.
Sen skjutsade mamma ner Robin på stan, och sen körde hon hem mig. På stan kör vi förbi en soldat. Basker, M90, trossen på ryggen. Utvuxen snagg, självsäkra steg. Och det bara hugger till i magen på mig. Jag har verkligen inte släppt det, tänker fortfarande på lumpen varje dag. Det går liksom inte att undvika.
När jag var där var det helvetet på jorden, men jag ångrar ändå att jag inte slutförde. Det känns som mitt livs största misslyckande, något jag gick in för så helhjärtat och misslyckades så kapitalt med. Platt jävla fall. Varför kunde inte jag också ha fått klara av det? Få stoltsera runt med en väl förtjänad basker, eller med 6-timmarsputsade ridstövlar på borggården som alla andra fick?
Om fyra dagar så är det ett år sedan det var inryck. Minns hur mycket jag låg och grät i famnen på min älskling för att jag visste hur mycket jag skulle sakna honom. Alla kvällar jag ringde till mamma och älsk och grinade så hjärtat värkte. Hur ont i kroppen jag hade, hur ont det gjorde i hjärtat.
Det var så skönt att få komma hem, men jag vet också idag hur ont det fortfarande gör att ha misslyckats. Dagliger värker det, dagligen ältar jag det och jag undrar vad som krävs för att jag ska komma över det hela.
Det kroppsliga förfallet är ju också en faktor. Jag har aldrig varit så fruktansvärt vältränad som jag var då, hade knappt ett uns fett på kroppen, orkade så jävla mycket. Plågades flera gånger om dagen med BRAK, och för varje gång så orkade jag mer. En armhävning till, några extra sekunder i jägarvilan. Sen kom jag hem och bara släppte allt. Slutade träna, gick upp nästan 20 kilo.
Ännu ett misslyckande. Jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka den kroppen, men jag orkar bara inte ta itu med det som läget är nu. Hittar ständigt bortförklaringar, får ångest när jag går och tränar. Hur kunde jag låta mig själv förfalla så pass mycket? Nu orkar jag ju ingenting.
Men jag ska försöka ta tag i det. Försöka få tillbaka min forna styrka. Jag tror att jag har hittat motivationen, och då jävlar ska jag komma över lumpen också.
Sen skjutsade mamma ner Robin på stan, och sen körde hon hem mig. På stan kör vi förbi en soldat. Basker, M90, trossen på ryggen. Utvuxen snagg, självsäkra steg. Och det bara hugger till i magen på mig. Jag har verkligen inte släppt det, tänker fortfarande på lumpen varje dag. Det går liksom inte att undvika.
När jag var där var det helvetet på jorden, men jag ångrar ändå att jag inte slutförde. Det känns som mitt livs största misslyckande, något jag gick in för så helhjärtat och misslyckades så kapitalt med. Platt jävla fall. Varför kunde inte jag också ha fått klara av det? Få stoltsera runt med en väl förtjänad basker, eller med 6-timmarsputsade ridstövlar på borggården som alla andra fick?
Om fyra dagar så är det ett år sedan det var inryck. Minns hur mycket jag låg och grät i famnen på min älskling för att jag visste hur mycket jag skulle sakna honom. Alla kvällar jag ringde till mamma och älsk och grinade så hjärtat värkte. Hur ont i kroppen jag hade, hur ont det gjorde i hjärtat.
Det var så skönt att få komma hem, men jag vet också idag hur ont det fortfarande gör att ha misslyckats. Dagliger värker det, dagligen ältar jag det och jag undrar vad som krävs för att jag ska komma över det hela.
Det kroppsliga förfallet är ju också en faktor. Jag har aldrig varit så fruktansvärt vältränad som jag var då, hade knappt ett uns fett på kroppen, orkade så jävla mycket. Plågades flera gånger om dagen med BRAK, och för varje gång så orkade jag mer. En armhävning till, några extra sekunder i jägarvilan. Sen kom jag hem och bara släppte allt. Slutade träna, gick upp nästan 20 kilo.
Ännu ett misslyckande. Jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka den kroppen, men jag orkar bara inte ta itu med det som läget är nu. Hittar ständigt bortförklaringar, får ångest när jag går och tränar. Hur kunde jag låta mig själv förfalla så pass mycket? Nu orkar jag ju ingenting.
Men jag ska försöka ta tag i det. Försöka få tillbaka min forna styrka. Jag tror att jag har hittat motivationen, och då jävlar ska jag komma över lumpen också.
´Cause the drugs don´t work...
Sömn. Den ultimata vilan. Batteriladdaren.
Den som de flesta får njuta av, men som några går miste om natt efter natt efter natt...
Jag längtar efter att få sova naturligt. Vet att det troligtvis inte kommer ske inom dom närmsta åren. Att kunna få känna trötthet, krypa ner bredvid min älskade och somna så. Sova hela natten, och vakna pigg och utvilad.
Varför kan inte jag få ha det så? Måste jag droga ner mig med diverse kemiska preparat kväll efter kväll för att kunna glida in i drömmarnas förlovade land? Vakna upp varje morgon, snurrig i huvudet, trött, stapplig. Ofta minns jag inte ens att jag har ätit frukost, då medicinerna fortfarande ligger kvar som en dimma i huvudet. Att aldrig få ha ett naturligt reglerat sömndjup, utan istället dår jag nöja mig med ett forcerat, där man aldrig riktigt hinner ladda upp sig igen.
Sen måste jag ta ytterligare piller för att orka med och klara av dagen. Dom pillrena har en stor inverkan på min sömn, det vet jag, men jag klarar mig inte utan dom. Jag är fast i den onda cirkeln, och här sitter jag, som så många andra kvällar, och gråter.
Gråter för att jag inte kan sova. För att jag inte får somna bredvid min älskling, för att jag troligtvis måste sova på soffan inatt igen eftersom han kommer snarka så det står härliga till där inne när jag börjar känna mig trött.
Varför just jag?
Varför?
Den som de flesta får njuta av, men som några går miste om natt efter natt efter natt...
Jag längtar efter att få sova naturligt. Vet att det troligtvis inte kommer ske inom dom närmsta åren. Att kunna få känna trötthet, krypa ner bredvid min älskade och somna så. Sova hela natten, och vakna pigg och utvilad.
Varför kan inte jag få ha det så? Måste jag droga ner mig med diverse kemiska preparat kväll efter kväll för att kunna glida in i drömmarnas förlovade land? Vakna upp varje morgon, snurrig i huvudet, trött, stapplig. Ofta minns jag inte ens att jag har ätit frukost, då medicinerna fortfarande ligger kvar som en dimma i huvudet. Att aldrig få ha ett naturligt reglerat sömndjup, utan istället dår jag nöja mig med ett forcerat, där man aldrig riktigt hinner ladda upp sig igen.
Sen måste jag ta ytterligare piller för att orka med och klara av dagen. Dom pillrena har en stor inverkan på min sömn, det vet jag, men jag klarar mig inte utan dom. Jag är fast i den onda cirkeln, och här sitter jag, som så många andra kvällar, och gråter.
Gråter för att jag inte kan sova. För att jag inte får somna bredvid min älskling, för att jag troligtvis måste sova på soffan inatt igen eftersom han kommer snarka så det står härliga till där inne när jag börjar känna mig trött.
Varför just jag?
Varför?
Tell me what to do...?
Åh. Imorgon är det änltigen torsdag, som jag har längtat. Då ska jag ha världens bästa dag. Klippa håret, shoppa lite nya kläder, kanske en sko eller två? Sätta lite ny färg på barret borde jag också göra. Vi får se om jag kör vidare på min blondes-have-more-fun-look eller om det blir något helt annat. Lönnlövsrött kanske? Underbart ska det bli iaf.
Ska försöka köpa garn för några miljoner också. Min kollega och vän Maria frågade mig om jag ville sälja mina stickade prylar på deras julmarknad som dom ska ha i byn, och ett sånt erbjudande kan man ju inte tacka nej till : ) Men beslutsångesten gjorde som vanligt besök ganska snabbt. Vad ska jag sticka, hur många av varje sort, vilken färg, vilken storlek? Det är ju både bra och dåligt att göra för många olika grejor. Och så är det ju kanske inte så bra att göra för mycket av varje grej. Det här är ju enda chansen jag har att sälja mina verk, så jag vill ju inte göra så mycket så jag får släpa hem allt igen. Tänk så skönt det skulle vara om någon bara kunde säga åt mig vad som ska göras istället.
Men det är inte det enda kluriga. Hur mycket ska sakerna kosta egentligen? Vad är ett skäligt pris? Betalar folk 300 spänn för ett par hemstickade Lovikkavantar, eller är det på tok för dyrt? Åsikter emottages ytterst tacksamt : )
Hur som helst. Det jag har tänkt att sticka är Lovikkavantar, Lovikkastrumpor, pulsvärmare (perfekt att göra av med restgarner på), någon slags toffla (tänkte kanske sälja 5 par tofflor i ett etui/fodral som folk kan ha som gästtofflor). Sen så hittade jag ett så fantastiskt bedårande babyset ( http://www.jarbo.se/i2/sites/jarbo/files/filer/beskrivningar_pdf/7-19_low.pdf )som jag nästan bara inte kan motstå. Kanske kan göra ett eller två av det.
Ge mig gärna förslag och feedback på vad ni tycker om prislägen, modeller som kanske skulle intressera osv. Nu är det nog dags att krypa ner i sängen så jag är utvilad till morgondagens äventyr : )
Klart slut, varulvstjut.
Jag glömde ju nästan bort en till rolig sak som jag ska sysselsätta mig med imorgon. Dansen. Den får man inte glömma bort : )
Ska försöka köpa garn för några miljoner också. Min kollega och vän Maria frågade mig om jag ville sälja mina stickade prylar på deras julmarknad som dom ska ha i byn, och ett sånt erbjudande kan man ju inte tacka nej till : ) Men beslutsångesten gjorde som vanligt besök ganska snabbt. Vad ska jag sticka, hur många av varje sort, vilken färg, vilken storlek? Det är ju både bra och dåligt att göra för många olika grejor. Och så är det ju kanske inte så bra att göra för mycket av varje grej. Det här är ju enda chansen jag har att sälja mina verk, så jag vill ju inte göra så mycket så jag får släpa hem allt igen. Tänk så skönt det skulle vara om någon bara kunde säga åt mig vad som ska göras istället.
Men det är inte det enda kluriga. Hur mycket ska sakerna kosta egentligen? Vad är ett skäligt pris? Betalar folk 300 spänn för ett par hemstickade Lovikkavantar, eller är det på tok för dyrt? Åsikter emottages ytterst tacksamt : )
Hur som helst. Det jag har tänkt att sticka är Lovikkavantar, Lovikkastrumpor, pulsvärmare (perfekt att göra av med restgarner på), någon slags toffla (tänkte kanske sälja 5 par tofflor i ett etui/fodral som folk kan ha som gästtofflor). Sen så hittade jag ett så fantastiskt bedårande babyset ( http://www.jarbo.se/i2/sites/jarbo/files/filer/beskrivningar_pdf/7-19_low.pdf )som jag nästan bara inte kan motstå. Kanske kan göra ett eller två av det.
Ge mig gärna förslag och feedback på vad ni tycker om prislägen, modeller som kanske skulle intressera osv. Nu är det nog dags att krypa ner i sängen så jag är utvilad till morgondagens äventyr : )
Klart slut, varulvstjut.
Jag glömde ju nästan bort en till rolig sak som jag ska sysselsätta mig med imorgon. Dansen. Den får man inte glömma bort : )
Vem var jag?
Jag har verkligen blivit sjukt intresserad av det övernaturliga, tidigare liv och sådant.
I söndags åkte jag och min kära kollega och syster-på-låtsas Maria till min svärmor Eva. Eva kanaliserar, som det kallas för, pratar med andeguiderna och du får ställa frågor till universum som guiderna svarar på. Så Maria och Eva satte sig ner och pysslade med det, och jag knallade runt i skogen och plockade lite lingon och mossa.
På vägen hem i bilen diskuterade vi lite av det som Maria hade fått höra, och tydligen så har hon en väldigt gammal själ som har upplevt många liv. Det som verkligen fick mig att tänka var när hon sa att min själ är nog också gammal. Jag har nog levt många liv jag också, det märks på mig sa hon.
Jag kan inte bara låta sådant bero, utan jag måste få veta merameramera! Vem var jag, vad gjorde jag, är det något i mina förra liv som fortfarande påverkar mig idag? Men jag vill ju inte gå till Eva och prata om det här, då är det bättre att gå till någon som man inte känner. Tydligen så finns det en kvinna som är riktigt duktig på sånthär som bor här i trakten. Tänkte försöka boka in mig där, så får vi se vad hon kommer fram till : )
För övrigt så har jag en efterlängtad ledig dag idag, men jag har typ tusen olika saker att göra ändå. Springa ärenden på stan, tvätta, och ikväll så börjar buggkursen! Det ska bli skitkul att få dansa lite igen, plus att vi ska samla ihop våran lilla tribal-familj snart och börja dansa magdans igen. Det ska också bli superroligt.
Nog pratat, nu är det dags att göra lite nytta istället.
Klart slut, varulvstjut.
I söndags åkte jag och min kära kollega och syster-på-låtsas Maria till min svärmor Eva. Eva kanaliserar, som det kallas för, pratar med andeguiderna och du får ställa frågor till universum som guiderna svarar på. Så Maria och Eva satte sig ner och pysslade med det, och jag knallade runt i skogen och plockade lite lingon och mossa.
På vägen hem i bilen diskuterade vi lite av det som Maria hade fått höra, och tydligen så har hon en väldigt gammal själ som har upplevt många liv. Det som verkligen fick mig att tänka var när hon sa att min själ är nog också gammal. Jag har nog levt många liv jag också, det märks på mig sa hon.
Jag kan inte bara låta sådant bero, utan jag måste få veta merameramera! Vem var jag, vad gjorde jag, är det något i mina förra liv som fortfarande påverkar mig idag? Men jag vill ju inte gå till Eva och prata om det här, då är det bättre att gå till någon som man inte känner. Tydligen så finns det en kvinna som är riktigt duktig på sånthär som bor här i trakten. Tänkte försöka boka in mig där, så får vi se vad hon kommer fram till : )
För övrigt så har jag en efterlängtad ledig dag idag, men jag har typ tusen olika saker att göra ändå. Springa ärenden på stan, tvätta, och ikväll så börjar buggkursen! Det ska bli skitkul att få dansa lite igen, plus att vi ska samla ihop våran lilla tribal-familj snart och börja dansa magdans igen. Det ska också bli superroligt.
Nog pratat, nu är det dags att göra lite nytta istället.
Klart slut, varulvstjut.
Då var det ordnat... eller?
Då var vi sams igen. Som vanligt. Han kröp till korset och bad om ursäkt för att han kallade mig lat, och för att han tog upp det på helt fel sätt. Det hade inte behövt bli ett bråk, utan vi hade kunnat löst det på annat vis istället.
Det är bra att han erkänner tycker jag. Att det faktiskt var hans fel att det blev värsta gigantiska grejen av det, att när han blir arg så får han värsta tunnelseendet och kan inte bara ta ett djupt andetag och lugna ner sig. Det påpekade jag mycket igår, att under vårat förhållande så har jag lärt mig att svälja min stolthet, be om ursäkt när jag gjort fel. Varför kan inte han göra samma sak, måste det gå ända tills dagen efter innan vi kan lösa allt?
Det känns iaf som att vi har landat på ett bra ställe nu. Och det är ju... bra? Jo. det är klart att det är.
Nog pratat om det.
Vi var iväg och åt middag med jobbet igår, jag måste säga att våra personalmiddagar har blivit mycket trevligare. Förut så beställde vi pizza och satt i lunchrummet. Inte så trevligt alls faktiskt.
Nåväl, chefen tog upp en massa kul grejer. Förra året blev vi nominerade till landets bästa Blomsterland och kom tvåa. I år blev det samma sak, vi slutade på en stark andraplats. Snubblade verkligen på målsnöret där, men nu ska vi klämma i från tårna och göra det bästa vi kan så vi vinner dendär jäkla tävlingen : )
Det känns kul att få höra att det faktiskt går så bra för oss, man blir väldigt hemmablind när man inte har så stor koll på dom andra butikerna.
Så som uppskattning fick alla i personalen två stycken urtjusiga champagneglas : )
Det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag råkar ha en flaska bubbel i kylen, plus att mamma tyckte att jag skulle skåla i champagne över mina nya anställningsvillkor- och papper. Synd bara att jag jobbar i helgen : /
Nåväl. Slutpratat för denna gången. Dags att göra sig redo för dagen, måste springa ner på stan innan jobbet och köpa ryanålar och hämta ut medicin.
Snartsnartsnart är jag klar med min nuvarande stickning, och då får jag äntligen börja på något nytt.
(För er oinvigda så är jag trött på att ha en massa UFO´s i garderoben (UnFinished Objects), så jag har lovat mig själv att jag måste slutföra det jag håller på med innan jag börjar på något nytt. Nu är det bara 8 cm kvar innan jag kan börja sticka sköna raggsockor till mig själv igen!)
Återigen. Klart slut, varulvstjut.
Det är bra att han erkänner tycker jag. Att det faktiskt var hans fel att det blev värsta gigantiska grejen av det, att när han blir arg så får han värsta tunnelseendet och kan inte bara ta ett djupt andetag och lugna ner sig. Det påpekade jag mycket igår, att under vårat förhållande så har jag lärt mig att svälja min stolthet, be om ursäkt när jag gjort fel. Varför kan inte han göra samma sak, måste det gå ända tills dagen efter innan vi kan lösa allt?
Det känns iaf som att vi har landat på ett bra ställe nu. Och det är ju... bra? Jo. det är klart att det är.
Nog pratat om det.
Vi var iväg och åt middag med jobbet igår, jag måste säga att våra personalmiddagar har blivit mycket trevligare. Förut så beställde vi pizza och satt i lunchrummet. Inte så trevligt alls faktiskt.
Nåväl, chefen tog upp en massa kul grejer. Förra året blev vi nominerade till landets bästa Blomsterland och kom tvåa. I år blev det samma sak, vi slutade på en stark andraplats. Snubblade verkligen på målsnöret där, men nu ska vi klämma i från tårna och göra det bästa vi kan så vi vinner dendär jäkla tävlingen : )
Det känns kul att få höra att det faktiskt går så bra för oss, man blir väldigt hemmablind när man inte har så stor koll på dom andra butikerna.
Så som uppskattning fick alla i personalen två stycken urtjusiga champagneglas : )
Det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag råkar ha en flaska bubbel i kylen, plus att mamma tyckte att jag skulle skåla i champagne över mina nya anställningsvillkor- och papper. Synd bara att jag jobbar i helgen : /
Nåväl. Slutpratat för denna gången. Dags att göra sig redo för dagen, måste springa ner på stan innan jobbet och köpa ryanålar och hämta ut medicin.
Snartsnartsnart är jag klar med min nuvarande stickning, och då får jag äntligen börja på något nytt.
(För er oinvigda så är jag trött på att ha en massa UFO´s i garderoben (UnFinished Objects), så jag har lovat mig själv att jag måste slutföra det jag håller på med innan jag börjar på något nytt. Nu är det bara 8 cm kvar innan jag kan börja sticka sköna raggsockor till mig själv igen!)
Återigen. Klart slut, varulvstjut.
