Dagens höjdpunkt?
Detta är taget under min ack så korta period i lumpen, jag sitter på huk näst längst till vänster mellan Luiga och Lejonqvist. (Kanske borde tillägga att dom kallade mig för "Morsan" eftersom jag var så mycket äldre.)
Kommentarerna till bilden är:
Rostvik: haha morsan!
Söderlund: retardo
Winton: Vad är detta? vem lånade ut M/90-uniformer till samhall?
Södelund: Lasse på förrådet heheh!!
Lejonqvist: winton nu tycker jag du ska va tyst!! hAHA
Rostvik: saknar du henne emelie? vore det inte kul om hon hade vart er grpC? xD
Söderlund: Vilken syn LOL. Vilken Grupp C som ligger och gråter . EMO
Norén: äääsch käften på er hon är ju min älskling! ni är bara avundsjuka för att ni får endast kolla, men inte röra henne;p hehe
Luiga: ser du hur nära hon är mig?! kmr inte kunna somna ikväll nu jag faktiskt sätt det där. ='(
Lejonqvist: Man ser ju vilken connection de e mellan luiga o morsan.. så jag tror du får ge upp på den punkten Norén!
Norén: äsch bilden är photoshopad;D
Winton: Luiga jag ser ju på bilden att du har stånd, försök inte lura oss.
Söderlund: Sluta reta Norén nu han vill ju skryta om sin tänkta fru som han kan ha i Lappfjäll..
Kul att få läsa allt detta, nu ångrar jag verkligen inte en sekund att jag hoppade av. Hur hade det blivit om jag hade stannat kvar egentligen? Evigt utmobbad? Förmodligen.
Nu ska jag försöka bota min hemska förkylning med lite starkvinsglögg och försöka komma på något dräpande att kommentera bilden med. Sådetså.
Klart slut, varulvstjut.
Drömmaren...
Det mest ointressanta var väl att jag råkade hamna på hårdrockskonsert i typ Uppsala, och jag var både dörrvakt och hånglade med Gerard Butler på samma gång. Sen trillade även Ullis in i bilden, hon skulle tydligen spela på klubben där vi var. Och som vanligt i mitt liv så fanns det en militär anknytning; i detta fallet var det min gamla kollega Fia som också befann sig på klubben med en luftvärnströja på sig.
Nog om det. Det som jag fann riktigt intressant var att jag drömde att jag föll. En del av mig vill minnas att jag hade ett sånt sele som bergsklättrare har, och att repet hade gått av eller liknande, men en annan del av mig minns bara att jag faller. Vet inte vilken jag ska tro på. Värt att notera var även att i drömmen så landade jag aldrig, tog aldrig mark.
Kikade lite på en drömtydarsida och fann detta:
FALL: Du drömmer att du faller. Enligt Freud är detta en vanlig dröm med ångestkaraktär och kan tydas som att drömmaren är rädd att begå ett moraliskt felsteg, förlora sitt arbete eller sitt goda anseende. Se även AVGRUND. Resa sig efter fallet: oväntat nöje.
Under avgrund står det följande:
AVGRUND: Detta är ett vanligt drömmotiv. Du tycker dig ha gått en lång, slingrig väg och står plötsligt framför en gapande avgrund. Du grips av oemotståndlig lust att kasta dig ner men känner samtidigt svindel. Det kan tydas så att du bör rannsaka ditt inre, nå "botten" av dig själv för att försöka komma till klarhet men hur du vill utforma ditt liv. Drömmer du att du faller ner i avgrunden kan du erfara en sådan skräck att du vaknar, men samtidigt kan du känna en svindlande lyckokänsla som skänker dig nästan fysisk tillfredsställelse.
Så, vad lär vi oss av detta då? Att jag är rädd för att begå moraliska felsteg, förlora mitt arbete eller goda anseende är ju något som jag redan visste om, märkligt bara att det fortsätter att tränga sig på i drömmarna. Som om det inte vore nog tydligt när jag är vaken.
Men det som stod under avgrund var högst intressant. Jag bör rannsaka mitt inre, nå botten av mig sjölv för att försöka komma till klarhet med hur jag vill utforma mitt liv. Det faktum att jag aldrig nådde botten i mitt fall måste då innebära att jag inte har kommit till en enda klarhet, att jag inte vet hur jag vill utforma mitt liv, att jag inte vet hur jag vill leva.
Jag har i alla fall tagit ett steg i rätt riktning. På torsdag ska jag träffa min psykdoktor och försöka övertala honom om att jag måste få en samtalskontakt för att få någon ordning och reda i mitt huvud, och därmed också i mitt liv.
Huj, det här inlägget känns lite för djupt för att skriva så här tidigt på morgonen, men man måste ju ta tillfället i akt när man kommer ihåg drömmarna.
Inte sant?
Klart slut, varulvstjut.
