Tillbakablickar och ångest...
Jag var hemma hos mamma idag, för att fira kära lillebror som fyller år imorgon. Hade trott att det skulle vara mera folk där, mormor bara kom och gick, sen var det jag och mamma, Tobbe och Robin. Jag som inte har träffat resten av släkten på evigheter, hade varit kul.
Sen skjutsade mamma ner Robin på stan, och sen körde hon hem mig. På stan kör vi förbi en soldat. Basker, M90, trossen på ryggen. Utvuxen snagg, självsäkra steg. Och det bara hugger till i magen på mig. Jag har verkligen inte släppt det, tänker fortfarande på lumpen varje dag. Det går liksom inte att undvika.
När jag var där var det helvetet på jorden, men jag ångrar ändå att jag inte slutförde. Det känns som mitt livs största misslyckande, något jag gick in för så helhjärtat och misslyckades så kapitalt med. Platt jävla fall. Varför kunde inte jag också ha fått klara av det? Få stoltsera runt med en väl förtjänad basker, eller med 6-timmarsputsade ridstövlar på borggården som alla andra fick?
Om fyra dagar så är det ett år sedan det var inryck. Minns hur mycket jag låg och grät i famnen på min älskling för att jag visste hur mycket jag skulle sakna honom. Alla kvällar jag ringde till mamma och älsk och grinade så hjärtat värkte. Hur ont i kroppen jag hade, hur ont det gjorde i hjärtat.
Det var så skönt att få komma hem, men jag vet också idag hur ont det fortfarande gör att ha misslyckats. Dagliger värker det, dagligen ältar jag det och jag undrar vad som krävs för att jag ska komma över det hela.
Det kroppsliga förfallet är ju också en faktor. Jag har aldrig varit så fruktansvärt vältränad som jag var då, hade knappt ett uns fett på kroppen, orkade så jävla mycket. Plågades flera gånger om dagen med BRAK, och för varje gång så orkade jag mer. En armhävning till, några extra sekunder i jägarvilan. Sen kom jag hem och bara släppte allt. Slutade träna, gick upp nästan 20 kilo.
Ännu ett misslyckande. Jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka den kroppen, men jag orkar bara inte ta itu med det som läget är nu. Hittar ständigt bortförklaringar, får ångest när jag går och tränar. Hur kunde jag låta mig själv förfalla så pass mycket? Nu orkar jag ju ingenting.
Men jag ska försöka ta tag i det. Försöka få tillbaka min forna styrka. Jag tror att jag har hittat motivationen, och då jävlar ska jag komma över lumpen också.
Sen skjutsade mamma ner Robin på stan, och sen körde hon hem mig. På stan kör vi förbi en soldat. Basker, M90, trossen på ryggen. Utvuxen snagg, självsäkra steg. Och det bara hugger till i magen på mig. Jag har verkligen inte släppt det, tänker fortfarande på lumpen varje dag. Det går liksom inte att undvika.
När jag var där var det helvetet på jorden, men jag ångrar ändå att jag inte slutförde. Det känns som mitt livs största misslyckande, något jag gick in för så helhjärtat och misslyckades så kapitalt med. Platt jävla fall. Varför kunde inte jag också ha fått klara av det? Få stoltsera runt med en väl förtjänad basker, eller med 6-timmarsputsade ridstövlar på borggården som alla andra fick?
Om fyra dagar så är det ett år sedan det var inryck. Minns hur mycket jag låg och grät i famnen på min älskling för att jag visste hur mycket jag skulle sakna honom. Alla kvällar jag ringde till mamma och älsk och grinade så hjärtat värkte. Hur ont i kroppen jag hade, hur ont det gjorde i hjärtat.
Det var så skönt att få komma hem, men jag vet också idag hur ont det fortfarande gör att ha misslyckats. Dagliger värker det, dagligen ältar jag det och jag undrar vad som krävs för att jag ska komma över det hela.
Det kroppsliga förfallet är ju också en faktor. Jag har aldrig varit så fruktansvärt vältränad som jag var då, hade knappt ett uns fett på kroppen, orkade så jävla mycket. Plågades flera gånger om dagen med BRAK, och för varje gång så orkade jag mer. En armhävning till, några extra sekunder i jägarvilan. Sen kom jag hem och bara släppte allt. Slutade träna, gick upp nästan 20 kilo.
Ännu ett misslyckande. Jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka den kroppen, men jag orkar bara inte ta itu med det som läget är nu. Hittar ständigt bortförklaringar, får ångest när jag går och tränar. Hur kunde jag låta mig själv förfalla så pass mycket? Nu orkar jag ju ingenting.
Men jag ska försöka ta tag i det. Försöka få tillbaka min forna styrka. Jag tror att jag har hittat motivationen, och då jävlar ska jag komma över lumpen också.
Kommentarer
Trackback
